STILLNAT LJUS

De hade ett mycket intressant samtal i Studio Ett i eftermiddags. Det handlade om Sverige och nazi-Tyskland och hur neutralt Sverige egentligen var. Man gjorde eftergifter i neutraliteten åt både Tyskland och västmakterna och det höll landet utanför kriget. Men hur bra var det för den svenska själen och stoltheten att hålla sig väl med alla och därmed svika sin moral då och då? Den berömda En svensk tiger-kampanjen är ett exempel på att det var en dygd för de högt uppsatta svenskar som hade information om vad tyskarna gjorde med judarna men teg. Man skulle hålla sig väl med alla.

Så, man kan fundera över hur viktigt det var att stå utanför andra världskriget. Det gav onekligen landet ett försprång i utvecklingen på 50-talet. Då andra länder i Europa var tvugna att bygga upp sina länder igen slapp Sverige det arbetet och fick en god ekonomi.

Men just det där med själen. Jag är knappast stolt över att landets ledare så här i efterhand verkade fega och inte vågade ta ställning. Och man hör lite då och då om svenskar som hade kontakter med nazisterna. Det är inte speciellt bra för landskänslan.

Eller var det så att det man gjorde, som att man lät tyskar köra sina tåg genom landet, det som räddade landet, var det allra bästa. Att fred till varje pris var rätt?

Jag vet inte vad jag tycker egentligen.