STILLNAT LJUS

Igår hölls ett första planeringsmöte inför bröllopet. Det gick bra, saker bestämdes och annat ska kollas upp. Det blir buffé exempelvis. Eftersom föräldrar och dylikt var där hade Roy gjort sig fin i slips. Observera att den är trendigt, slarvigt knuten. En liten rosett kring svansen som syns på korten togs av ganska snart eftersom det blev lite väl uppklätt.

 

Igår hos mamma tackade min syster Anna ja till att vara toastmadame på bröllopet. Det känns bra och tryggt eftersom min syster är en person som klarar av att hålla både låda och många bollar i luften.


Dessutom åkte vi förbi Sjövallen i Alafors där Ahlafors IF har en fin klubbstuga vid sjön. Minigolf och en stor altan i söderläge. Det är en stark kandidat till bröllopsfesten.

På lördagen slogs nog något rekord då endast fyra tjejer och en ledare fattades på en social aktivitet. Inkilningen var mild i år och jag fick ont i magen av pizzan, som vanligt. Det var görskoj att så många ville komma.

     

     


     

Jag läser på RFSL att åtta ledamöter i den nya riksdagen är öppet homo eller bi. Det är två fler än förra omgången. Även i kommuner och landsting ser det ut att öka. Om man utgår från att 10 procent av befolkningen i Sverige är h, b eller t-personer så ska alltså ytterligare ett tjugotal in bland de 349 ledamöterna för att samhället ska speglas. Synd att inte fi kom in med andra ord... 

Jag har med anledning av en essä om hbt-frågor i media precis läst Kärlekens pris. Det är en antologi sammanställd av Manu Seppänen Sterky. Bra om man vill lära sig mer om hbt och öka hbt-kompetensen. Om man har kunskap förstår man! Prova även Johan Hiltons blogg.


Essä om hbt i media

______________________________________________________________________________________
Ett bokstavligt brudpar
Hbt-stereotyper och normer i media Essä september 2006   

Mendelssohns bröllopsmarsch trumpetar från discjockeyns ljudanläggning när brudparet kommer in i festlokalen. Borden är vackert dukade med vita blommor och tjusigt porslin. Vi är ett femtiotal gäster som jublar åt paret och så snart de satt sig vid sitt bord letar alla andra upp sin placering. Mitt namn står på ett vitt kort med guldbläck. Bredvid mig sitter en av brudparets bästa vänner. En kille i min ålder. Snygg kostym. Bög. Till vänster sitter någons kusin. Också en kille i min ålder. Förmodligen hetero.

 

Så där ser det ut kring alla bord. En vanlig bordsplacering med man – kvinna. Man – kvinna.  Inte ens på ett flatbröllop kommer man från heteronormen. Den är så inbankad i oss att inte ens de som lever utanför den kommer från den.

 

Normen skaver, som Anna-Maria Sörberg kallar det i antologin Kärlekens pris. Heteronormen är en slags strävan efter att accepteras som normal och godkänd. Just nu, när begreppet hbt börjar synas mer och mer, kan man säga att samhället håller på att vidga det som anses vara normalt. ”Homosexuella kan få dispens när man föredrar att leva i en kärnfamilj, om än en samkönad sådan”, som Sörberg uttrycker det.

 

Bögen bredvid mig på bröllopet är en sådan där kille som vi aldrig hör talas om. Han är nämligen helt osynlig i media. Han är en vanlig, förvärvsarbetande, hamburgerätande, ölsupande man. Som råkar vara homo. Men nästan samtliga fikusar som syns i media, framförallt i tv, är lite mer sofistikerade. Så som en bög ska vara med snygga, glittrande kläder, len röst och som äter kontinentalt, europeiskt och lyxigt. Han jobbar i nöjesbranschen, gärna med schlager. Johan Hilton skriver i No tears for queers: ”Här föreställer man sig bögar som typ Jonas Gardell eller Jean-Pierre Barda. Att koppla det till andra personer, som typ Sven Svensson på ICA, det gör man inte.”

 

Brudarna som precis har registrerat sig är ett butch/femme-par där den ena är lite mer klassiskt manlig och den andra så som normen uppfattar kvinnlig. Butchflatan representerar myten om en flata med kort hår, vänsteråsikter och manshatare. Hennes fru skulle mer kunna representera de där blondinerna med len hud som pussar på varandra i vuxenfilmer. Det är ett ganska bra par för media som älskar att placera människor i fack. De mest populära facken är schlagerfjollan, feministflatan och den konstiga transan. Bisexualitet är ett ganska osynligt fack men därmed inte sagt att det inte finns myter. Otaliga är historierna jag hört från tjejer som spelar på båda planhalvorna om hur deras pojkvänner lyst upp när det får veta att tjejen är bi. Det dyker tydligen upp en bild i dessa pojkvänners inre av hur tjejen har sex med en annan, snygg tjej framför honom. Och kanske får han vara med också.

 

Det är så bisexuella fungerar, gruppsex hit och inga hämningar dit. Så är den bisexuella, och även homosexuella, kvinnans lott. Eva Tiby skriver i Kärlekens pris om lesbiska par som ofta får sexerbjudanden från män. Det handlar om en sexualisering av lesbiska kvinnor. Dessa förslagsläggare tror att det bara är heterosexuella som vill leva i monogama förhållanden. ”Bilden av homosexuella som enbart sexuella varelser är stark”, menar Emma Sahlman i Kärlekens pris. Som om homosexualitet handlar om översexualitet. I själva verket är lika många lesbiska som heterosexuella kvinnor svartsjuka, i behov av kärlek, trohet och framförallt – flator vill inte ha sex med män. Men det är svårt att få inblick i hur gaykvinnor har det eftersom de flesta homosexuella som syns i media är de där schlagerbögarna. De kvinnor som syns är de som uttalar sig om den typiska kvinnoaktiviteten barnafödande. Heteronormen är stark, när en familj ska prata om vanliga saker som a-kassa och äldreomsorg är den aldrig homosexuell. ”Men om journalistiken ska spegla verkligheten, så ska alla med”, som riksdagsledamoten Martin Andreasson säger.

 

Om man inte är hetero och ändå vill vara med i samhället är det bra om man befinner sig inom de ”vanligaste” hbt-facken, bög eller lesbisk. Det där med fackplacering har gjort att transpersoner, som rymmer så många olika kombinationer, blir besvärliga. Det blir svårt, inte bara för media, utan också för människor där ute i samhället som fortfarande har svårt att förstå och acceptera hbt-frågor. I boken Byxbegär menar Tiina Rosenberg att det är omöjligt att ställa sig utanför kvinna/man- facken. Vi har inget namn på människor som befinner sig utanför dessa två fack och homosexualiteten destabiliserar våra invanda föreställningar om sexuellt begär. Och det är här, när man inte kan greppa en människa, förstå henne och fackplacera som man blir rädd och ogillande. Det är oförståelse som leder till de hatbrott vi hör talas om. Det handlar om mord och misshandel men också avståndstagande, skitsnack och ryktesspridning.

 

Där jag växte upp fanns det en transperson som brukade cykla mellan hemmet i utkanten av samhället och centrum. Röd, storblommig klänning, gummistövlar, mörk peruk och sådär bredbent som gubbar cyklar. Då var man rädd. Men nu har jag insett att det var en person som hamnat utanför de vanliga facken och alla vuxna, som varnande barnen för henne, förstod inte vad det handlade om. För de vuxna, som ville skydda barnen från allt ont, var det självklart att man skulle hålla sig undan. Modern hade lämnat fadern som var alkoholiserad, de bodde i utkanten i ett ruckel, han cyklade runt i klänning - klart det var farligt. De minnesbilder jag har av hur hon sitter och ser galen ut när hon gräver i rabatten utanför sitt lilla hus har förvärrats av de fördomar som hälldes över mig.

 

”Vad är du? Ge ett begripligt svar som alla förstår och du är i hamn”, skriver Anna-Maria Sörberg och fortsätter: ”Sexuell läggning och könsidentitet måste alltid vara begripligt.”

 

Begripligheten är inte allmän på bröllopet. Någon äldre släkting, som levde då det både var kriminellt och en sjukdom att vara homo, bi eller trans, har lite svårt att vara här. För honom är det inte lika självklart att acceptera hbt. Den ena brudens pappa har valt att inte närvara av religiösa skäl. För honom är det svårt att se på hur övriga samhället sakta låter bögar och lesbiska vara med. Johan Hilton tror att det svider i konservativa människor när fler vill vara med och leva i samhället. ”Det gör så inihelvete ont när män upptäcker hur vilsna de egentligen är och hur tomt den traditionella mansrollen faktiskt ekar.”

 

Förresten får man kalla registrering av partnerskap för bröllop? Man får inte säga gift i alla fall. Vi kan väl skriva att vi är på en registreringsfest för två brudar som blivit ett par. Och så väntar vi på att samhället ska förstå och börja ta med registrerat partnerskap som ett alternativ på sina blanketter.

       

Litteratur

 

Kärlekens pris, Manu Seppänen Sterky

Byxbegär, Tiina Rosenberg

To tears for queers, Johan Hilton

Jag skulle ha klippt en snygg halvlång bob i somras men ett kommunikationsproblem mellan mig och frisören resulterade i en skabbig uppklippt historia. Så nu är den stora hårfrågan: Ska jag våga försöka igen nu när håret växt ut lite, eller ska jag bara spara, spara, spara till bröllopet?

Okej, eftersom jag inte hittar den här bilden på nätet har jag fotat av den från en tidning. När jag såg den här 50-talsklänningen med en underbar vippkloj i våras bestämde jag mig för att sy en sådan till mitt bröllop. Men, nu har planerna ändrats och det blir nog något i stil med den här. Tänk den i benvitt med ett brett, guldfärgat sidanband i midjan och en ganska stor rosett i ryggen. Frågan är hur jobbigt det är att sy...

På lägenhetsfronten intet nytt, som Remarque skulle sagt. Hur som helst, jag lägger upp lite fåniga, lätta inlägg just nu för att lära mig hur man gör. Idag väntar jag på mitt snygga armband a la Nicole Richie från Asos. Det är i alla fall snarlikt det från CC Skye som hon har.

Jaha, så har jag något att göra på dagarna när det blir för långtråkigt att vara student på ett slappt program.