Lite feministtugg
Jag har länge funderat över vad det är som gör att män blir så löjligt upprörda när de idrottar. Idrott väcker mycket känslor och även jag bli givetvis hetlevrad. Men efter många år på innebandyplanen har jag lärt mig att man inte vinner nåt på att skälla ut domaren eller ge motståndaren en livsfarlig tackling. Man gör mest bort sig.
När jag såg pojkarna i Älvstranden och Pixbo mötas i söndags hettade det till så där överdrivet vid flera tillfällen. Det är som om man måste bli superarg om man är mansidrottare, annars får man inte vara med. Är det så?
De där okontrollerade känslorna kan vara mycket dåligt för laget också. I sista perioden utdelade en Älvstrandare en mycket ful och onödig smäll vid sargen. Han fick utvising och några i Pixbo rusade dit och bröstade upp sig.
En liten stunds tuppfäktning följde och sedan fortsatte matchen med power play. Älvstranden hade redan förlorat matchen men var det nån som tänkte på att de mål man drar på sig under sådana onödiga utvisningar faktiskt kan avgöra lagets öde i serien? Det kan komma att handla om målskillnad om man åker ut eller inte.
Eller som jag själv upplevt en gång för mycket nu; man kan förlora seriesegern för ett ynka mål.
Nu gör vi mål RBK.