STILLNAT LJUS

Sammetsonsdag kan man översätta det till. Min lilla kavaj är av sammet.


Just nu läser jag det fantastiska avsnitt i Geniernas återkomst där PC Jersild gör Lornardo da Vinci till politiker för en kort stund. Han murar in en furste och dennes stackars hund i ett ett högt torn och låter ett lotteri avgöra hur varje människa i staden ska leva. Asbra.

Nu har jag kollat på Cityakuten igen. Idag var det avsnittet där Mark Green spenderar sin sista tid på Hawaii och dör på slutet. Det är liksom inte så att jag inte kan dra personliga paralleller när han är där i paradiset med sin fjortonåriga dotter. Tänk om min familj rest bort under min fars sista månader. Då hade jag kanske förstått vad det var som hände bättrre, haft tid och utrymme att reflektera och tala om det mer. Nåväl, eftermiddagen är förstörd.

Ikväll firar svärmor att hon fyllde år för sisådär nio månader sedan. Mango och jag tackar och tar emot och kommer äta oss trötta på den stundande plockmaten. Man måste ta alla chanser som ges för att slippa fixa mat själv. Den lilla klänningen med vackra applikationer som jag, sweet mother of Jebus, köpte på Cubus. Första och enda.

Det var läge att plocka fram fina kavajen och lilla blusen när jag skulle på intervju för ett informatörsjobb i morse. Dagen till ära körde jag inte med uppvikta kavajärmar, så som modet annars säger är allra hippast. Nej jag vek ner dem för att ge ett seriöst intryck. Synd att jag glömde snacka med mina referenser innan jag gick till intervjun bara...

Jag kan inte se ett enda avsnitt av Cityakuten utan att börja gråta. Speciellt just nu när de visar avsnitten då dr Green har en hjärntumör och har precis börjat få kemoterapi. Idag kom jag att tänka på när en kille i min klass dog i cancer på gymnasiet. Ett av mina starka minnen från begravningen är av vår ena studiehandledare. Hon var en käck, liten, söt medelålders kvinna som bara hade gott i sig. Jag ser henne ofta framför mig utanför kyrkan i Nödinge, hon har precis släppt en ros ner i graven och står som en ensam ö bland gråtande elever och släktingar. Och jag ser att hon inte vet vart hon ska ta vägen, som om hon kommer falla ihop om jag inte går fram till henne. Det var en av de mest välbehövliga och nödvändiga kramar jag fått.

Jag vet inte varför det är ett så starkt minne. Men det var skönt att skriva ner det.

Dagens låt:

Vänta dig mirakel - Peter Lemarc

Det är en stillnad kväll
i ett hyreshus på jorden.
I en flyktig mörk akvarell
talar jag men minns inte längre orden.

Det snöar lite grand här. Små flingor svävar stilla i luften och lägger sig som pudrat florsocker på asfalten. 

kunde jag sett ut så här om jag inte bangat kjol och tagit byxor istället.

Upp, upp för att hinna
nå en stunds vila och sova åtta timmar.
Fader Frost är försenad.

Han knuffar till dig.
Du faller hårt.
Som om det gör nåt
att handen inte är ren
eller att jackan blev våt.

Och du kan inte ta igen en sekund.
Lugn, bara lugn.
Fader Frost hann -
slaktar dina hjältar längst fram.

Som en i raden ropar du:
- Vem stal mitt armbansur? Var är min Tid?


Jag har citerat Tjuven av Göran Tunström förr här on the blog. Det är en av de böcker som finns med på min tio i topp över verk som bosatt sig i mig. Nu ska jag läsa Tjuven igen. Jag återkommer gång efter annan till de enkla tankarna om tid:

- Det är ju morfars klocka!
- Han har så mycket tid ändå. Men vi behöver tid, du och jag.