Känsloakuten
Jag kan inte se ett enda avsnitt av Cityakuten utan att börja gråta. Speciellt just nu när de visar avsnitten då dr Green har en hjärntumör och har precis börjat få kemoterapi. Idag kom jag att tänka på när en kille i min klass dog i cancer på gymnasiet. Ett av mina starka minnen från begravningen är av vår ena studiehandledare. Hon var en käck, liten, söt medelålders kvinna som bara hade gott i sig. Jag ser henne ofta framför mig utanför kyrkan i Nödinge, hon har precis släppt en ros ner i graven och står som en ensam ö bland gråtande elever och släktingar. Och jag ser att hon inte vet vart hon ska ta vägen, som om hon kommer falla ihop om jag inte går fram till henne. Det var en av de mest välbehövliga och nödvändiga kramar jag fått.
Jag vet inte varför det är ett så starkt minne. Men det var skönt att skriva ner det.
Jag vet inte varför det är ett så starkt minne. Men det var skönt att skriva ner det.
Kommentarer
Postat av: Lalisen
Vissa saker minns man alltid och de ger en viss känsla. Sånt som verkligen berört en...
Postat av: Nina
Der ble jeg skikkelig rørt.. Og du skriver så fint, så fint!!
Postat av: ina
så starkt text. vissa ögonblick i livet har satt starka spår och det är nästan underligt hur man kan återuppleva dem om och om igen.. kram.
Postat av: Åsa
Lalisen: Och de där sakerna behöver liksom egentligen inte betyda så mycket, och just det här var en kort, kort stund. Men ändå sätter det sig så hårt.
Nina: Tack!
ina: Ja, underligt är det.
Trackback