11 september 1994
Idag är det 13 år sedan min pappa dog. Det är exakt halva mitt liv.
Jag minns hur jag och min bästa vän Anna stod på Avenyn och hyllade hjältarna från fotbolls-VM, hur det var att börja sjuan och resor till Grekland och Israel. Jag minns när pappa låg på Sahlgrenska och farmor föll ihop i tårar. Sista gången jag kramade min pappa var på Kungälvs sjukhus. Sedan minns jag hur det sprängde i huvudet för det såg ut som om han sov och kunde vakna snart. Hallå, vakna, det är inte roligt längre.
Sedan september 1994 har jag smärtsamt älskat Bo Setterlinds klassiska rader:
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat , började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
:( han har det säkert toppen där uppe :)
blir lika berörd varje gång jag läser om någons pappa som är död. Min dog -90.
Fina ord - tårar i mina ögon
Min mamma gick bort för på fredag sju månader sen. Jag vet vad du gått igenom, iaf de första sju månaderna. En sak har jag lärt mig, cancern kan ta så mycket från dig men den kan inte ta minnena och det är dom man får plocka fram och njuta av.
Kramar till dig på denna hemska dag!
Jag minns det som om det var igår... Hur rädda alla i skolan var för att nämna att din pappa var borta, fast alla visste. Glömmer aldrig när jag traskade hem till dig strax efter att Erland gått bort, med några skolböcker. Ville att du skulle veta att jag fanns för dig, även fast jag inte riktigt visste vad jag skulle säga eller göra eller hur du kände det. Nu vet jag precis hur du kände det då, för 13 år sedan. Det går inte en sekund utan att jag tänker på min lilla mamma, så nu vet jag precis vad du gick igenom... Tänkte på dig den 11:e, vännen... Kram!