Skit and the city
Fredagseftermiddagen slängde jag bort genom att titta på Sex and the City 2. Gaaah! Så dålig film. Serien gillar jag skarpt tack vare det provokativa och frigjorda, tillåtande attityder, rappa repliker och nytänkande. Det mesta var tillåtet förutom att Carrie borde ha valt Aidan.
Men så kom filmerna som en käftsmäll. Den första var väl okej. Förutom att Big aldrig borde ha fått en andra chans. Å, jag kände så väl igen hans beteende.
Men så kom uppföljaren.
Jag hade läst i recensioner att man ska ta filmen för vad den är. Att det inte inte är verkligt att man kollar film i soffan med sin gubbe i långklänning och Louboutin-skor. Nä, sånt har man ju lärt sig att bortse från när det gäller SATC. Men det fanns en lång rad andra fruktansvärda saker i tvåan.
Man går tillbaka 100 år i tiden och förlöjligar kvinnorna, har fruktansvärda one liners och det sättet man framställer mellanöstern på? Så inskränkt och konstigt. När Carrie stoppade en taxi genom att dra upp burkan och visa lite ben, precis så som kvinnan i den mysiga svartvita rulle de tittat på i början av filmen gjorde, mådde jag riktigt illa. Ska man skratta när Charlotte faller av kamelen? Eller tycka synd om henne när ongarna är jobbiga och hon stänger in sig för att gråta av maktlöshet?
Avslutet som fick mig att stänga av innan det var helt över. Vilken tur att de kommer över sin kris och inte behövde fly undan varandra till deras ANDRA LÄGENHET I NEW YORK SOM BARA STÅR OBEBODD. Naw, vad skööönt. Hur mycket pengar har de egentligen? Mirandra kirrade ett nytt jobb hur lätt som helst i finanskristider. Ett drömjobb dessutom. Plötsligt var allt okej med Charlottes bråkiga ongar. Samantha kan äntligen ta sina tabletter igen och kan fortsätta att stoppa upp klimakteriet och gör "det" på en stor svart jeep. I The Hamptons. Under ett fyrverkeri. I amerikanska flaggans färger. Den fjärde juli. Medan Carrie berättar hur gött det är att vara hemma i gamla goa USA igen. Sicken tur att de fick flyga superlyxförsta klass hem också. 13 timmar i vanlig flygstol hade ju varit döden alltså. Vi andra som korsat Atlanten har ju inte klarat av det förr liksom.
Slutsatsen av filmen var alltså att relationer inte bara är svart och vitt utan innehåller alla färger och toner.
NÄHÄ?
Fan vad besviken jag är.
Min syster kör Vätternrundan i helgen. Gör en film om sådana kvinnor istället.
Men så kom filmerna som en käftsmäll. Den första var väl okej. Förutom att Big aldrig borde ha fått en andra chans. Å, jag kände så väl igen hans beteende.
Men så kom uppföljaren.
Jag hade läst i recensioner att man ska ta filmen för vad den är. Att det inte inte är verkligt att man kollar film i soffan med sin gubbe i långklänning och Louboutin-skor. Nä, sånt har man ju lärt sig att bortse från när det gäller SATC. Men det fanns en lång rad andra fruktansvärda saker i tvåan.
Man går tillbaka 100 år i tiden och förlöjligar kvinnorna, har fruktansvärda one liners och det sättet man framställer mellanöstern på? Så inskränkt och konstigt. När Carrie stoppade en taxi genom att dra upp burkan och visa lite ben, precis så som kvinnan i den mysiga svartvita rulle de tittat på i början av filmen gjorde, mådde jag riktigt illa. Ska man skratta när Charlotte faller av kamelen? Eller tycka synd om henne när ongarna är jobbiga och hon stänger in sig för att gråta av maktlöshet?
Avslutet som fick mig att stänga av innan det var helt över. Vilken tur att de kommer över sin kris och inte behövde fly undan varandra till deras ANDRA LÄGENHET I NEW YORK SOM BARA STÅR OBEBODD. Naw, vad skööönt. Hur mycket pengar har de egentligen? Mirandra kirrade ett nytt jobb hur lätt som helst i finanskristider. Ett drömjobb dessutom. Plötsligt var allt okej med Charlottes bråkiga ongar. Samantha kan äntligen ta sina tabletter igen och kan fortsätta att stoppa upp klimakteriet och gör "det" på en stor svart jeep. I The Hamptons. Under ett fyrverkeri. I amerikanska flaggans färger. Den fjärde juli. Medan Carrie berättar hur gött det är att vara hemma i gamla goa USA igen. Sicken tur att de fick flyga superlyxförsta klass hem också. 13 timmar i vanlig flygstol hade ju varit döden alltså. Vi andra som korsat Atlanten har ju inte klarat av det förr liksom.
Slutsatsen av filmen var alltså att relationer inte bara är svart och vitt utan innehåller alla färger och toner.
NÄHÄ?
Fan vad besviken jag är.
Min syster kör Vätternrundan i helgen. Gör en film om sådana kvinnor istället.
Kommentarer
Trackback