jigglin for justice
Det har talats en del nostalgi bland litteraturbloggarna den senaste tiden och det har fått mig att fundera över varför jag blev så litteraturfrälst. Var det Tvillingarna på Sweet Valley high som startade allt eller började det i tidiagre år då jag läste Pixi-böcker på pottan? Och varför har jag fastnat för höglitteratur och har svårt att läsa den enklare poplitteraturen?
När jag var liten gillade jag de sorgliga böckerna som gick i moll. När lagårdstrollet skulle flytta, Min allra käraste syster och Kom in på en kopp te där en grävlingsbror känner sig utanför, rymmer hemifrån och sitter ensam under en gran när det är kallt och ösregnar.
Tvillingarna på Sweet valley hihg räknas knappast till hög ungdomslitteratur men det var där hetsen efter böcker började. Tjejerna i klassen på lågstadiet tävlade om vem som hade flest böcker och hur snabbt man läste ut dem. Men när sedan det började komma en massa spinoffs på originalböckerna, böcker om tvillingarna som yngre, äldre och deras släkthistoria, blev det för jobbigt att hänga med. Jag tror det var där jag kände att det blev skitlöjligt med de där massproducerade böckerna som skrevs bara för att småtjejer skulle slösa sin veckopeng på dem. Numera finns det en del skit bland böcker för unga men också mycket fint av den typ som jag önskar nån lärare visat mig i grundskolan. Som Lygia Bojunga, hon skriver fint.
En annan barnboksreferens. Från här.
Hehe, eller detta.
När jag var liten gillade jag de sorgliga böckerna som gick i moll. När lagårdstrollet skulle flytta, Min allra käraste syster och Kom in på en kopp te där en grävlingsbror känner sig utanför, rymmer hemifrån och sitter ensam under en gran när det är kallt och ösregnar.
Tvillingarna på Sweet valley hihg räknas knappast till hög ungdomslitteratur men det var där hetsen efter böcker började. Tjejerna i klassen på lågstadiet tävlade om vem som hade flest böcker och hur snabbt man läste ut dem. Men när sedan det började komma en massa spinoffs på originalböckerna, böcker om tvillingarna som yngre, äldre och deras släkthistoria, blev det för jobbigt att hänga med. Jag tror det var där jag kände att det blev skitlöjligt med de där massproducerade böckerna som skrevs bara för att småtjejer skulle slösa sin veckopeng på dem. Numera finns det en del skit bland böcker för unga men också mycket fint av den typ som jag önskar nån lärare visat mig i grundskolan. Som Lygia Bojunga, hon skriver fint.
En annan barnboksreferens. Från här.
Hehe, eller detta.
Kommentarer
Trackback