STILLNAT LJUS

Kvarteret, Torsten Jovinge


Denna underbara bild har jag både på väggen hemma och som bakgrund i min nya mobbe. Den är så himla skön. Torsten Jovinge rekommenderas om man gillar geometrisk konst i härliga färger.

Jag måste erkänna att jag har blivit lite förälskad i Victoria och Danne den senaste tiden. Men det känns som om jag har fallit för ett välplanerat pr-trick. Vad gulliga de var igår på konserten. Vickan har varit så strålande den senaste tiden. Eller när kungen och drottningen grät i slutet. Då smekte en tår min kind också. Å, så Roxette på det. Ikväll tror jag att ABBA återförenas. Detta bröllop har fått mig att känna mig väldigt vanligt svensk och vad hände med min tveksamhet mot monarkin?

Imorse föll en annan varm tår när en kvinna som var med i Ring så spelar vi berättade att hon och gubben firade 51-årig bröllopsdag idag. Fortfarande varma och goa mot varandra.

Likaså i förra veckan då det var 38 år sedan min mor och far gifte sig. 10 juni 1972. Men värst var det några dagar innan då detta mail kom från morsan:



I dag (i kväll) är det 41 år sedan som jag var på den bästa dansen som någonsin förekommit på den lilla utedansbanan i Loktorp, i skogen, vid den lilla sjön, bland myggor och knott, i Lilla Edets kommun! Då fanns det bara en kavaljer som var intressant och som dansade som en... ja gud skulle jag vilja säga. Den hambon vi avverkade den kvällen den skulle jag vilja uppleva igen. Det var den kvällen som var den bästa då när Erland skjutsade mig hem fram mot midnatt. Skulle egentligen hjälpt till med att städa undan och stänga men jag fick lov att lämna mitt uppdrag.
Det var CUF som anordnade dansen, man gjorde så på den "gamla goda tiden". Ja, det var en sommar att minnas ska jag säga!

 

 

 

 

 

 

Fredagseftermiddagen slängde jag bort genom att titta på Sex and the City 2. Gaaah! Så dålig film. Serien gillar jag skarpt tack vare det provokativa och frigjorda, tillåtande attityder, rappa repliker och nytänkande. Det mesta var tillåtet förutom att Carrie borde ha valt Aidan.

Men så kom filmerna som en käftsmäll. Den första var väl okej. Förutom att Big aldrig borde ha fått en andra chans. Å, jag kände så väl igen hans beteende.

Men så kom uppföljaren.

Jag hade läst i recensioner att man ska ta filmen för vad den är. Att det inte inte är verkligt att man kollar film i soffan med sin gubbe i långklänning och Louboutin-skor. Nä, sånt har man ju lärt sig att bortse från när det gäller SATC. Men det fanns en lång rad andra fruktansvärda saker i tvåan.

Man går tillbaka 100 år i tiden och förlöjligar kvinnorna, har fruktansvärda one liners och det sättet man framställer mellanöstern på? Så inskränkt och konstigt. När Carrie stoppade en taxi genom att dra upp burkan och visa lite ben, precis så som kvinnan i den mysiga svartvita rulle de tittat på i början av filmen gjorde, mådde jag riktigt illa. Ska man skratta när Charlotte faller av kamelen? Eller tycka synd om henne när ongarna är jobbiga och hon stänger in sig för att gråta av maktlöshet?

Avslutet som fick mig att stänga av innan det var helt över. Vilken tur att de kommer över sin kris och inte behövde fly undan varandra till deras ANDRA LÄGENHET I NEW YORK SOM BARA STÅR OBEBODD. Naw, vad skööönt. Hur mycket pengar har de egentligen? Mirandra kirrade ett nytt jobb hur lätt som helst i finanskristider. Ett drömjobb dessutom. Plötsligt var allt okej med Charlottes bråkiga ongar. Samantha kan äntligen ta sina tabletter igen och kan fortsätta att stoppa upp klimakteriet och gör "det" på en stor svart jeep. I The Hamptons. Under ett fyrverkeri. I amerikanska flaggans färger. Den fjärde juli. Medan Carrie berättar hur gött det är att vara hemma i gamla goa USA igen. Sicken tur att de fick flyga superlyxförsta klass hem också. 13 timmar i vanlig flygstol hade ju varit döden alltså. Vi andra som korsat Atlanten har ju inte klarat av det förr liksom.


Slutsatsen av filmen var alltså att relationer inte bara är svart och vitt utan innehåller alla färger och toner.

NÄHÄ?

Fan vad besviken jag är.

Min syster kör Vätternrundan i helgen. Gör en film om sådana kvinnor istället.

Christian Olsson på Radiosporten är för jävla rolig alltså. Bara under Spanien-Schweiz hoppade det ut massvis av skojfriska grodor ur hans rabblande käft. Att samla citat var lika "lätt som att fånga grodyngel om våren", som Olsson sa igår. Jag älskar exempelvis när kommentatorerna spekulerar i vad spelarna tänker och säger.



Torres går bredvid Grichting och tittar på honom och tänker "Vem är det där? Grichting, han har jag aldrig hört talas om, han är så himla bra".


Torres är sur på sig själv bland alla fräknar vid näsa och öron i sitt ansikte.


Ut till den frisyrgeléfyllde Xavi.


Olsson: En grönsiska hade kunnat skjuta lika hårt. 
Edström: Ja, ungefär.
Olsson: Fast inte träffat mål, antagligen.
Edström: Han hade skjutit över.
Olsson: Upp mot nästet i elljusstolpen.


Schweizarna har respekt för Jesús Navas, inte bara för förnamnet utan också för att han är duktig.


Olsson:Där kommer inlägget mot närmsta schweiziska ben.
Edström: Fantasilöst.
Olsson: Det är som en marknadsplats i öknen - det händer inget.


Målvakten ligger som ett stiliserat hopplöshetstecken.

Min säsongjobbarekollega Joel är en citatmaskin. Just nu sitter han och kränger våra nya produkter, det finns ju mer än glass att hämta här, bland annat kokekorv.

Vill du att jag slänger med en kartong korv? Så kan du få känna på hur den känns?



Hej! Vem pratar jag med om korv?



I ♥ självklara formuleringar.

Igår sändes ett inslag på P1 om den stora arbetslösheten bland unga vuxna. En kille i tidiga 20-åren sa så här om sin arbetslöshet:

Jag vet inte vad jag är kapabel till längre.


Det slog ner som en splitterbomb i mitt bröst. PRECIS SÅ ÄR DET! Jag har ju ingen koll alls på vad jag är bra på längre. Man tror att man suger på det mesta faktiskt. Uttalandet ledde till en del rådbråkning inom mig och jag kom fram till följande lista över saker som jag inte tror att jag kan längre och som jag tror att jag hade haft bättre självförtroende kring om jag haft ett fast jobb och inte varit iskall på arbetsmarknaden:

- spela innebandy
- laga god mat
- vara en bra kompis
- vara en bra värdinna
- vara social
- räkna matte
- köra bil
- gymma
- löpträning
- skriva
- rita och måla (vilket jag inte ens gör längre, det blir ju så fult)
- kläder och mode
- söka jobb
- arbeta hårt.

I morse meddelades att FN:s säkerhetsråd fördömer det våldet i Kirgizistan.

Jo, men tack och hejsan.

Det är som om förföljda och misshandlade kvinnor ska vifta med besöksförbudspappret när deras baneman knackar på dörren.

Det hjälper liksom inte.

Min mobil ballade ur i förra veckan. Det var som om den fått hjärnblödning för hela vssntra sidan av knappsatsen slutade att fungera. Trots att jag tryckte hysteriskt många gånger och extra hårt. (Varför gör man det när teknik slutar fungera? Använder övervåld liksom.) Jag är inte alls så beroende av mobilen, går ofta hemifrån utan den och det kan gå en hel dag utan att något händer där inne. Men vad knäppt det är i väntan på en ny. Försäljaren på 3 tyckte jag gjorde ett "jättebra val" av telefonmodell för övrigt. Jippi.

But usually I'm looking
I've got this obessive idea of looking all the time
Although seldom something happens in there
Oh, how I hate this new technology.

Vi var i sommarstugan i helgen. Vädret var så dåligt att man ville kräkas men det rörde inte Roy i ryggen när han fick syn på havet i fredags. I storstövlar, regnjacka och golfparaply kämpade jag mig ner mot stranden i spöregn och vind, med Roy långt bakom mig, nosandes och kissandes på allt som han inte fått nosa och kissa på sedan förra sommaren. När jag kom ut på sandbanken innan stranden vände jag mig om och fick se en vilt galopperandes golden retriever komma mot mig. Han hade upptäckt att vi var på väg mot vattnet. Skuttandes genom den stinkande tången och så ut i vattnet - inte djupare än till magen för simma vågar han inte. Och så stanna till och inte riktigt veta vad han ska göra med allt detta VATTEN som ligger för hans tassar. Ner med nosen under ytan, upp och frusta, och så tillbaka för att nosa i tången.

Inte kunde jag fortsätta att förbanna sommaren när den visade sig från sin sämsta sida när jag såg en så lycklig hund.

Machomangan gjorde ett sånt där test på nån nyhetssajt där man svarar på en massa frågor och sedan får ut vilket politiskt parti man sympatiserar mest med. Som etta fick ha vänstern, och det var ju helt okej. Det parti som kom tvåa på hans lista var ...

trumvirvel


Feministiskt initativ.

 

HURRA!

 

Plötsligt tycker jag lite mer om honom, den lille gullegubben.

men den vackraste dagen
som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.