Ja, för jag ämnar mig till Nordamerika!
Minst en gång om året läser eller lyssnar jag på Vilhelm Mobergs Utvandrarna-svit. Jag kan böckerna utan och innan, upp och ned och på snedden. Men ändock! lipar jag vid valda stycken. När lilla Anna dör när hon föräter sig på korngröten, när Robert dör och inte minst när Kristina dör. Vissa stycken får jag hoppa över för jag klarar inte av'at.
Och varje gång jag läser böckerna MÅSTE jag se Troells filmatisering och lyssna på musikalen. Det blir som ett mischmasch av film, bok och musik i mitt huvud. Moberg skriver, Max von Sydow är Karl-Oskar och när citat som är tagna direkt till Kristina från Duvemåla (vilka är många, hela tiden) dyker upp i texten så nynnar jag på musiken som Björn och Benny valde att skildra händelsen med.
Jag kan inte lyssna på Min astrakan utan att få hjärtsnurp. Ibland lyssnar jag på den på väg till träningen. Not to recommend.
Idag började jag storböla till filmen när bönderna efter tre månader på havet äntligen ser land vid horisonten.
Di ser Amerika!
Man ska vara glad att man har nära till känslorna...
Jag blir alltid mycket berörd av svensk 1800-talshistoria. Jag vet inte varför. Kanske för att jag känner med mina förfäder som var arma bönder och kämpade i det superfattiga Sverige på 1800-talet. Jag kanske har någon av dessa förfäder som skyddsängel och som får mig att bryta ut i känslostorm eller så var jag kanske backstusittare i tidigare liv.
Jag vet inte men nu ska strax Robert dö i Nybyggarna så jag måste samla mig ett slag.
Och varje gång jag läser böckerna MÅSTE jag se Troells filmatisering och lyssna på musikalen. Det blir som ett mischmasch av film, bok och musik i mitt huvud. Moberg skriver, Max von Sydow är Karl-Oskar och när citat som är tagna direkt till Kristina från Duvemåla (vilka är många, hela tiden) dyker upp i texten så nynnar jag på musiken som Björn och Benny valde att skildra händelsen med.
Jag kan inte lyssna på Min astrakan utan att få hjärtsnurp. Ibland lyssnar jag på den på väg till träningen. Not to recommend.
Idag började jag storböla till filmen när bönderna efter tre månader på havet äntligen ser land vid horisonten.
Di ser Amerika!
Man ska vara glad att man har nära till känslorna...
Jag blir alltid mycket berörd av svensk 1800-talshistoria. Jag vet inte varför. Kanske för att jag känner med mina förfäder som var arma bönder och kämpade i det superfattiga Sverige på 1800-talet. Jag kanske har någon av dessa förfäder som skyddsängel och som får mig att bryta ut i känslostorm eller så var jag kanske backstusittare i tidigare liv.
Jag vet inte men nu ska strax Robert dö i Nybyggarna så jag måste samla mig ett slag.
Kommentarer
Trackback